En legend har gått ur tiden.

Vår älskade Konfusius Bergström Wahren Nyström, somnde i dag klockan 11 in efter svåra trauman i bakre delen av kroppen som han fått efter ett fall från vårt köksfönster. Jag skriver detta som ett minne och för att hedra vår sällskapskranka och uppmärksamhetsälskande familjevän.

Konfusius var redan som kattungen en enastående idivid, han var ensam i sin flock med att var svart, hans syskon var Perser. Hans personlighet tedde sig för mig som något alldeles extra. Han var social och kontaktsökande till skillnad från sina syskon. Han sprang runt lite som en svart damtuss som fått en elektrisk stöt bland bommulstussar, hittad och ögonblickligen älskad i en källarfarstu någonstans i Enskede/Vantör för sisådär 12-13 år sedan. Vidare föll det aldrig någon skugga på Konfusius, som var en mästare på att vältra sig i rampljus och solstrålar. Jag minns en fest, strax efter att Konfusius kommit hem, Katten hadde en nästan påtvingad ovilja till stängda dörrar och försökte således öppna festbesökarnas toalettdörr med tänder och klor. vilket gjorde att han blev insläppt. För att efter toaletbesöket gå världsvant runt i på festen och bara äga. Oljud och stoj har aldrig berört honom, och vad jag kan minnas så har han aldrig rivit eller bitit någon förutom undertecknad en gång när han åkte Ford Mustang och tyckte det verkade ball att hänga i fönstret och kanske hoppa ut lite på 555 mot Orminge. Endast damsugaren har annars fått Konfusius att darra och ta till flykten, men han kom alltid snart tillbakas till matskålen såfort fanskapet var avstängt.

Konfusius har samlat på sig otaliga meriter, blandannat att tidigt visa sig var en fullblodsjägare första sommaren på landet, fågel, mus och sorkstam har väll där knappt lyckats återhämtat sig på alla år, till att lära sig att älska vatten duscha och att leka med sin gamla kamrat Didrik af Finafisken. Käka sallad, lära mig, att han kan Apport! Kolla på film och slicka på godis, att vara ute och segla till att jaga bort räv i Svenska Nantes. Koffe var alltid nyfiken och frammåt, och han har vart med om många äventyr, vilket sedemera var det som bragde honom om livet. Han utnytjade sina nio till bristningsgränsen.

Han har alltid älskat alla och varit uppsökande sällskaplig, så till dem milda grad att jag inte skulle kunna skriva detta utan att flertalet gånger skulle mysa sig fram mellan mig tangentbordet och skärmen, det var sådan han var och jag älskade honom högt för det.

Jag känner frid i att han sökte sig mot mig trotts att han inte kunde gå med sina bakben när jag fann honom på gården. Han stannade i min famn tryggt, tittade på mig med lugn blick, trotts att han hade ont. Jag visste så fort jag såg honom att det inte var långt kvar. Jag har aldrig sätt honom på det viset, han var äldre och visare en någon jag träffat. Han visste.

Vi saknar och kommer aldrig glömma dig!