Melankolin är som ett släggslag i solarplexus.
Känsla av ensamhet är min enda vän.
Allt nära vaggar inte in mig i trygghet.
En obäddad säng får min ögon att tåras.
De rena lakanen känns så inbjudande.
Ska jag bege mig ditåt drömmen härskar?
Kanske lyfter mitt huvud i en stund vaknad.
Tvingas snabbt tillbaka till Status Que.
Min köttiga skalle drabbas av gravitation.
Ska jag skriva en sång om livets bitterhet?
Stå på en scen med noll publik, enkom, jag vill skriker ut min ångest.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar