Känner efter.

Det finns inte ork för er just nu, vänner jag har en ny giv, jag gör något jag aldrig gjort förut. Jag gör inget åt det. Jag drar mig tillbaka, jag gottar in mig i soffa å pläd, tar en kopp te, tänder ljus, är, är hemma och somnar tidigt, jag vaknar yrvaket och mumlar när min son kommer hem vid halv tioblecket. Svamlar mot sängen via gossen. Han får en go´nattpuss så han vet att jag älskar honom, sedan går jag å lägger mig.

Sedan vaknar jag om allt är som det ska, jag arbetar och gör mitt jobb, gör ett jättejobb som jag ser på det. lägger ner min skäl i varje skoptag, varje sten varje geggahög. Jag tar hänsyn till trädens rötter, beklagar mig över spilld hyraulolja, lyssnar på radio och kontemplerar över livet. Om sena eftermiddager när jag är nära vattnet och solens låga strålar kämpar sig in genom maskinens dammiga fönsteruta. Då tittar jag nog ut över vattnet, ser hur vackert det är, men känner snart att jag blir diselförgiftad av motorns blårök, jag vet vems fel det är, det är inte mitt. Kanske känner jag efter, kanske för mycket, kanske borde jag, eller inte. Men känner sannoligt att det värker lite i min rygg att min mage kurrar samt att tröttheten börjar falla på. Klockan närmar sig kanske sex om aftonen, slänger en blick över arbetsplatsen, är nöjd med mitt dagasverk och sätter mig i bilen, stannar vid öns lanthandel och köper en körsbärsCola, styr med knäna, och vevar ner så höstens friska vindar når mitt ansikte, en arbåge halft utanför. Har jag tur slipper jag köerna. Ser mitt älskade hem, jag går upp och in där, tar på mig myset, gottar in mig fint, riktigt faller in i orgie med det. vaggar in mig med en obskyr dokumentärer, faller till söms. Veckans dagar går vidare.