Slutarbete KBT-grupp ADHD

Inledning

Imorgon ska jag på mitt sista KBT-gruppmöte. Jag är uppgiven, vad har jag lärt mig, hur kommer det eller hur har detta förbättrat mitt liv? Jag känner mig bara ännu sämre. Jag vet att jag i hemläxa skulle göra en analys i situationer som för mig som inte fungerar tillfredställande. Vill när jag skriver såhär öppet göra klart att jag i det hela faktiskt är riktigt lycklig. Men jag klarar inte av stress och de känslor som stress river upp hos mig. Det är bara jag själv som river upp dem. Men det är yttre omständigheter jag inte har makt över som triggar dem...

Känslomässig Bakgrund

Jag visste precis hur det skulle sluta i eftermiddags; efter att jag jobbat över två timmar, var trött efter en helg med för lite vila. –Jag gör, "jag är en doer", belönar jag mig med. Jag vet att när jag pratar med Southie att det kommer bli som jag tänker att det ska bli. Jag vet att jag inte kommer klara av det. Alternativen för tänkbara utlopp är för mig redan klara. Jag har även delat upp i olika exit strategier. Men nu inser jag att det redan där är splittrande för ett damp-barn som jag. Vad detta rör sig om kanske... Jag är nybliven delägare i en båt, som jag arbetar mycket med, som är min främsta passion just nu, jag och min kompanjon har en sådan uppgörelse att vi inte behöver göra en jämt fördelad arbetsinsats vi behöver inte heller fråga varandra om lov för att göra modifikationer på denna båt. >Detta föreslog jag i samband med partnerskapet för att jag inte ska känna mig låst att inte kunna göra saker, då jag riskerar att förlita mig på någon annan som jag inte alltid får tag på eller som inte har samma rutiner som jag. Denna person är Southie, denna person älskar jag högt. Jag gör vad som helst för honom, eller? Jag stod ju inte ut i går kväll när han bad mig om hjälp i renoveringen av vår allas andra båt. Den båt som jag inte är lika passionerad i. Dock förstår jag att denna eka snabbare ger tillfredställelse än vår första, hon innebär mindre arbetsinsats för att få belöning snabbt i form av båtfärd. Om man vill, om man kan. Men inte för mig.

Bakgrund

Igår var vi påväg ner med grejer till denna andra båt från den första som jag inte helt övertänt lägger timmar på, då de tenderar att rinna iväg och jag anser att min tid är bättre investerad i det första båten. Men men. När vi väl kom ner med akterspegel och avbärningslist så var hon stulen, BORTA!!! MS Parkinsson som hon heter tenderar att var ute på äventyr det är alltid skarmigt, å så även denna gång då de hittade denna ranka och rackliga båt valraffad och fultillaggd vid Strand Hornstull. Southi ror tillbaka henna till Holmen får jag reda på under arbetsdagen och vi är åter vid gårdagens kväll. Southie ber om hjälp, han säger att där är ett par andra kompisar som ska hjälpa till. Jag funderar. sittandes i bilen och halsar vätska och håller mig på vägen. Kommer det bli flum eller jobb? S försäkrar att det blir jobb. Varav en är en person med tag! Som sedan inte visar vara sig vara där. Som även han är kollektiv delägare i denna darriga eka som i en helt annan historia har tillfallit umgänget. Dennas närvaro ger mig lite motivation att bita i det sura äpplet. Egentligen så kunde det ha blivit en underbar kväll, men så blev det inte, jag kommer bara få göra allt å så blir jag arg säger jag till Southie. Sedan när det är dags att åka på tur så får jag åka hem och lägga mig. Jo kom nu. Jag säger ja ja. När jag ligger på bryggan å väntar ringar jag Southie, -Jag satte just batterierna på laddning sa han vi kommer ner. Jag kollar på klockan.

Händelseförlopp.

Jag arbetar för hårt kroppsligen och blir stressad psykiskt på mitt ordinarie arbete, det var många grader och jag har dålig rutin på vätskeintag och föda. Jag blir känslomässigt distraherad av ett projekt som jag mycket hellre skulle jobba heltid med: Ut på ekaturer det vill säga. Min fina vän ber om hjälp med att montera akterspegel och ta ett kvällsdopp. jag hörde bara montera, och jag orkade inte ta ett dopp. Två bryggseglare sitter med varsin pilsner och kommenterar vårt arbete, jag försöker vara arbetsledare. För vi måste ju bli klara det är det ultimata målet. Tänker ju jag.

Det blir stressigt och det blir raljerande. Jag är för utpumpad för att defacto göra detta, jag blir besviken att jag inte kunde säga nej och att jag inte bara la mig ner och var den som kollade på när andra arbetade med en pilsner för en gångs skull. Kommentaren det ser lite snett ut fick mig att bryta ihop, (Det var ett skämt) jag gapar om detta är inte vänskap för mig bla bla bla. jag åkte, med dåligt samvete. Det ska jag inte ha. Jag var bara utmattad. Detta triggade känslor som besvikelse. Känsla av att jag var utnyttjad. Jag blev ledsen och arg. Detta kommer ut genom min mun att jag inte borde var där, jag vista hur det skulle bli, jag borde vara hemma och betala min räkningar. Fysiskt får mig att klampa till bilen och åka hem, dock inte med rivstart. (nöjd) Jag betalar mina räkningar och som om det inte fans någon morgondag, det var det jag borde göra och ser sedan på en film, ledsen och kontemplerande över händelsen går jag förhoppningsvis visare och starkare framåt i livet.

I dag gjorde jag min Jungfrufärd med Parkinsson, hon var fin, Stockholm var fin, vänskapen var fin, och jag lyckades hålla mig någotsånär på ostressad nivå. Jag älskar skön, nu kommer jag arbeta ännu hårdare med den första båten, vet inte om det är/blir bra eller dåligt.

Slutledning.

Jag sliter för hårt. Saker som jag gillar och älskar gör att jag jobbar ännu hårdare. Då blir jag stressad, som i sin tur leder till utmattning som i sin tur leder till raljerande som i konflikt med andra leder till ilska, sorg och tannagnisslel.

Vad ska jag göra: Vet inte.

Vad har jag lärt mig: Inget eller att jag är problemet. Pest och kolera.