Det

Jag har följande spörsmål.

–Naturen och miljön

–Samhället och människorna

–Livet och framtiden.

Dessa faktorer gör mig nästan galen. Jag grubblar på olika delar inom dessa ämnen konstant. Alltid med tron och hoppet att jag är på väg i rätt riktning. Jag önskar att jag en dag kan formulera det på ett konkret sätt för mig själv och kanske för andra, om de är öppna för det. Redan där "det" Det är för läskigt redan där, när jag det skriver "DET" i en mjukare form av text. Vad det kallas det vet jag inte...

Jag är här, här är jag, strävandes själsligt strövande, med förbannad själ, en viljestark men lätt ömklig själ. Själ jag har skäl till att låta stjälas eller rent av skänkas. Jag förlorar inget, jag kommer inte misslyckas med mitt giv, det är mitt liv. Misslycka är en händelse jag kommer lyckas missa. Missa inte denna lycka! Vi. Vi får inte misslyckas, Vi, det är vi, vi gör inte det. det gör vi. Men nu är det jag, jag som i ett skruvstäd sitter, inte besitter. Däri jag tvingas, jag tvingar mig. Mina själsliga tankar och safter dryper om mig, jag kladdar, det plaskas och halkas, sprattlas och oreras. Det förbarmar sig över mig. Det. Förbannat förbarmad, är jag det, är vi det? Förbarma dig över mig människa, förbarma dig under mig, vid sidan av mig året runt å tillbak genom att hela det. Ge dig det. Ja, eller genom att hela dig själv. Hela dig själv genom att hela andra. Hela dina andra genom att vara ett med det hela. Förbannad varde du människa. Så säker du är människa. Hur kan du vara en så säker varelse. Vågar du vara säker? Eller kan du tänka dig att vara osäker? Vara det varse. Så fjättrad vid en uppfunnen ide. Gå i ide! Hur vågar du se dig förmer än de andra. De trångsynta. Armadorna av de levande kadaver bestyckade med livsfarligt vapen, deras skyddslappar. De är laddade, helmantlade, osäkrade att smälla av helt oanmält bara sådär å hela tiden. Träng er människor, träng eder genom den tunnel av mänskligt skapat ljus, eller varför inte stanna där. Förtvina dig i det, tvaga dig i moder jord, skrubba dig och ge tillbaka dina stulna resurser under ditt Jorder mord. Bli ett med det kretslopp du så likgiltigt förkovrande frossar i. Rena dig människa. Se för dig din framtid å varde barkar. Upplys din näste med det ljus du har inom dig, istället för att upplysa denne med det kostsamma och bländande sörja du så hårt vill dig knytas till. Det gäller dig, jag talar till dig, det är jag som talar till mig.

OAO

Bra karl reder sig själv.

Jag vet vad jag vill göra men jag vet inte hur. Jag vet vad jag behöver göra men är osäker på om jag vågar. Jag vet hur jag ska uttrycka mig men jag vet inte hur jag ska lyckas beskriva mig kort.

Så många, så rädda, så mycket osmart folk. Vad är det för fel på folk. Vad är det för fel på mig? En riktigt god sås reducerear man väl. Eller reder den sig själv?

En naturkraft vi inte räknar med.

Social jävla press. Så mycket, så ofta finner man sig i ett externt och internt förankrat tryck, det är inte nödvändigtvis stort eller oövervinneligt men det finns där. Man anser sig vara fri, "man" strävar efter någon abstrakt hippsteridentitit, så till den milda grad att man glömmer att man faktiskt aktivt hela tiden söker sig in i en gemenskap omedvetet eller delvis medvetet men till varje pris. Så ofta vid så många tillfällen upplever jag denna press. När jag ska gå till jobbat och egentligen bara vill sova. I umgänget med vänner i spirituosans namn. I samröret och samlaget med andra "fria" individer. Aldrig eller allt för sällan känner jag mig riktigt fri. Fri att var den jag är, fri att vara en oberoende del i det gigantiskt maskinerit vi kallar samhället*.

Jag pratar med min gode vän och nu verifierade platoniska kompis "Thull" Åhhh jag hadde en sådåringa utgång igår. Det var egentligen på det stora hela en skitkväll. När man har investerat i smink, en startfylla, åthelvete förhöga inträden till dekadensens dungions. Jag tänker, jag önskar och jag går ut själv, det händer; att jag väljer att vara fri, fri från spritens vänskap, att ha det som hjälpmedel att vara en inte allt för konstig del av en helhet. Ej bunden till en grupp. Hallå. –Alltså vad ska man dricka, det är ju så att man behöver ha något i handen. Men vad, provar lättöl, det är ju briljant på sitt vis, då man kan fakea delaktigheten i supandet. Nykterheten går obemärkt förbi, likt en token för bevisning och tillhörighet. Hinder, det är ju ett hinder. Att var lite smartare än sin omgivning. –Tjena tjejen? Vad dricker du? Ahhh Stawberry Daqurie, en fyra, Ser välgjord ut, sockrad kant. Du har kladdat på glaset med dina unga flotiga festhänder. Du harlite av din verninnas läppstift smetat på kinden efter en skrikig fyllekram., Jag käner doften av cigarett, ett hårspänne sitter löst –Du?, ehh jag näää Cola™. (?) Samtidigt som motparen får kalla fötter, startar hos initsiatören en kognitiv process, en analys kopplat till det regelverk vi sedan barnsben har lärt oss. Signaler som i fyllan skulle gå obemärkt förbi gör sig hörda. Motparten tänker: Vad är det för fel på denna man som positionerar sig utanför flocken, samtidigt som hon attraheras av dennes styrka. En femti femti sitation i sexuel leverans. Men, trycket, samhällets och gruppens tryck. En naturkraft vi inte räknar med. För det första så tänker jag vid beställning av Cola, fan vad mycket socker. alltså kolhydrater. Hmmm... Jo för att pilsner och stänkare är såååå mycket nyttigare. Thull säger: –Men beställ Light, –Ja men Aspartam då? Jag hör vad min mun säger och hanterar intrycket. Vad håller jag/vi på med. Hur fjättrade är vi vid gruppdynamikens bojor. Hur förblindade är vi från våran grundade insikt om inividuell existens, jo så till den milda grad att man defacto inte kan se att man är beroende av en tillhörighet. Ett missbruk jag inser är svårt att bryta ifrån. Vad befinner man sig efter att man gått på den avtändningen.

*Tillsammans vi håller

Vid datorn för friheten och den verkliga vänskapen namn!

Johan Nyström