Vill inte bli rädd som vuxen.

Sitter hos min broder å granne Böljocke. "Vi" kollade just på fotboll, de gör det fortfarande, jag fattade inte riktigt "men mitt lag" Newcastle, som jag en gång valde för att jag med ville ha ett lag, vann över Böljockes Kanoner. Jag valde Newscastle en gång pågrund av deras sponsor och att de såg ut som domare (Alltså hockedomare) Nu vann de, men stämning blv inte så bister då de vet att jag inte är så allvarlig vad det gäller denna sport. Vi pratar lite om bloggar och Facebook. Jag läser min forna kollega Dunbergs blogg, en begåvad herre, dock en svårhanterlig Copy som en praktisk snubbe som jag inte kunde klara av som projektledare på den stora Reklambyrån. Nu är det mest svårt hanterliga jag kan stöta på en stenjävel på fyra ton i lerig morän.

Nu sitter de här och fotbollen är fortsättningsvis på, de irriterar sig på att den nya studiutrustningen som inte är bra, eller något bord är förstort. Jag är inte med. Jag skriver, något som jag inte gjort på länge. Något jag saknat. Jag tänker istället för på fotboll på hur störd i sin utveckling människan är, och hur våra sociala liv förändras. Vi sitter här, nu, grannar och vänner tillsammans fast jag inte förstår fotboll. Vi är tillsammans. Något jag funderar på mer än studiobordet hos fotbollskommentatorerna är; när min broder Böljocke hör att det ringer på dörren... Så är hans första reaktion att han blir rädd. Böh (!) Jag gnällde lite när jag kom och att jag inte kunde ramla in som Kramer i lägenheten för att det var låst. Vi är grannar vi är polare men inte som det en gång var på gatan på åttiotalet när man gick inte till varandra via köksvägen och käkade mackor med vänners föräldrar även om barnen inte var hemma. Det är ingen lek längre.

Det var vår gamla vän Rob som anslöt, helt oanmäld. Jag andas ut.