En het disig himmel belyser den bomma putsen, i den en gång levande staden. En man och två mindre barn, en skara herrelösa hundar, en katt och en tupp går i trupp i återstoden en gränd, de är för många, modfällda, de kommer från den oändliga friheten, nu trängda mellan väggarnas sträva yta, på den smutsiga vägen lägger de avstånd bakom sig, de har oreda framför sig. De förflyttar sig vidare in i oklarheten.
Ljuset strimmar sig ner genom hundratals små hål som vid någon tid vart en vitmålad kupol, Deras inträde och rörelse får rummets partiklar att vibrera och sakta virvlande förflyttas. Hundratals ljusstrålar silar ner över skaran, linsernas strålar belyser deras slitna anleten och lekamer. De stannar där. De blir mer stilla. Mannen letar sig med blicken uppåt och upplever en känsla av historiens teleporterande, bliva borta och förminskade, transporterade vidare till en annan plats, en annan tid, ett annat rum. De yngre söker med förträngd ångestladdad ivrighet uppmärksamhet, han svarar inte, han är borta. Det är tyst, stilla. Hundarna hörs rossla tyst i sitt begränsade strövande, Fågeln pickar förstrött på ett par stenkorn och kastar retat bort dem å spankulerar stött vidare. Mannen står bara, bedövad med blicken som fångad, han vrider sin kropp sakta bort och ner mot dragningskraften, han tänker inte, han faller.
Rummet i slutet, i vars ände en man fann en dörr varpå man däri inträde. Det var lågt i tak men men rummet uppfyller ens själ. I ett forna krigs sliten stad fonderades detta rums byggnad av en öken och ett havs linje vars slut man inte finner. Strålarna tränger all materia.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar