Halv dag handikappad

...alltså, jag får hela tiden skriva några slags uppdateringar. Folk säger till mig, du skriver ju ingenting. Nä det gör jag inte, å jag vet nu att jag vill berätta om en massa roliga och spännande saker jag har gjort, men det har inte tett sig så att jag kommer ihåg vad det är, å särskilt inte att ta mig hit å skriva om det. Skriver istället om stunden. Det som vartfall har i nära tid vart. utrycker mitt nu: Nu har jag lite av en melankolisk patina, typiskt för mig när jag känner mig nära min själ och har behov att utrycka mig.

Varför inte ta en bild.

Idag satt jag på en Kinesisk restaurang i Högdalen och åt lunch efter en tröttsam förmiddag, en slabbig och seg fisk, ingen vacker eller intressant människa att titta eller fundera på. Kädes som det bara var jag där, fast det fans en massa personer där. För att göra mig mer ensam. Ensam vid ett bord. Jag äter ihopkrupen, liksom hängandes över tallriken. Slevar i mig maten lite nonchalant. Ser säkert ganska deppig ut.Utanför fönstret ser jag min ljusblå gubbiga kombi, som jag trött har parkerat halvbra mitt emellan en parkeringsruta för vanligt folk och en handikappparkering. Jag pratade i telefon när jag la till såatsäaga, med Anna, "trevliga rösten" och Kurator på Konsthall, tänkte att vi kunde äta lunch men hon var hemma med barnen. Här sitter jag och bara är. Jag tar upp min karta med lyckopiller och ska ta mig ett, det är byggdamm på kartan, jag har slut på dricka, jag tänker att jag som är så god att jag betalade fem extra kronor för ett extra glas Jaffa, så glömmer jag att spara till pillret. Men nu är det ju slut. Jag ser en av servitriserna servera kaffe till en person som jag närmast kan tänka är en stamis på syltan. Jag lägger ner mitt piller på stolen brevid mig, reser mig upp och går rakryggad till kaffet, –Vill du ha kaffe undrar servitrisen och visar med en vägledande gest riktningen mot kaffet. Det är en höjdare när man får varmhållt lunchkaffe på maten tycker jag. Ibland finns det kakor, här var det Finska pinnar. Jag tog två, tekopp med mustan, det ryker med sin så bekanta doft. Mjölk för långt upp, jag spiller som vanligt. Åter vid bordet slår jag mig ner, känner efter och finner en blandad känsla av ledsamhet och närvaro. Det är såhär det är, nu. Min väg är här och nu, jag följer den och inte motarbeta, tittar ut genom fönstret när jag lyfter pillret till munnen, långt bort, tar en klunk kaffe, ställer ner muggen och önskar att jag kunde börja gråta. Jag vill det, jag är inte deppig nu, men jag har en nära kontakt med mina känslor. Jag känner mig lite ensam, När får jag sällskap, hurlänge ska jag arbeta själv, hur länga ska jag stå ut innan det som väntar kommer. låter koffeinet och matens energi verka, och tar sig till blodomloppet, jag går ut i bilen, lägger i Drive, åker stilla iväg. Åter på bygget tänker jag att jag likaväl kan sätta mig och göra lite nytta istället för att sova lite på maten

Jag är less, less på vissa saker på mitt jobb, jag tycker att jag är en bra arbetare och jag har min stolthet, jag får beröm, jag gör verkligen mitt bästa. Men jag känner att på vissa byggen så är det degen som räknas, bara. Blir piss förbannad på det. Särskilt när pengar ska styra, huruvida vi ska spara vad det gäller en handikappads uteplats. Det är ju fördelaktig om vi då gör det absolut bästa som går för att denna person ska få möjlighet att röra sig. Nu råkar det var ett berg just utanför. Det blir en ramp. Men den kan inte personen ta sig upp på med sin gåstol, å det suger ju. Jag säger spräng bort allt här. Men nej, det finns inte pengar till det. Jag blir skitsur och svär förmig själv går bananas med grävarn på berget och lyckas tillslut få loss en stor bit så jag kan göra en riktigt bra uteplats åt min handikappade medmänniska. Jag sliter som ett djur. Lägger alla ytor tamejfan hundra by tekniskt handbok. Här ska inte snålas. Föreldrarna som var uppgivna innan ler ser jag, jag gör en rosenrabatt med fina stenar i ett hörn, grabben ska fan få allt jag kan fixa här till sin första bostad. Jag blir klar, och ser ett mycket fint resultat. Tänker positiva tankar mot rosorna och ber dom ta hand om min okända handikappade uteplattsinnehavare. När jag går vidare med det jag ska göra, så kommer föräldrarna och tackar mig.

Åter infinner sig balans i mitt handikappade liv.

OAO