Det jag försökte samtala om över te med mina granninnor, blev för mig frustrerande ur två synvinklar: Jag blev irriterad för att jag inte kunde sluta tänka vidare; Jag blev ledsen för att jag fick reda på att medparten inte orkade argumentera mera. Tänkte att det var jag, men det var kväller! Jag tänker alltså därför finns jag, tänker jag, men jag får inte ihop tankarna. Eller, jag får inte ut dem sammanfattat verbalt, jag bara maler på. Hör jag. Hör mig själv prata, lyssnar på vad jag själv säger för att i samma stund ta in det och bearbetar tankarna löpande, samt därutöver försöker ta in vad medparten lägger fram. Nu blev jag rädd också. Rädsla att förlora genom att mitt hänryck blir förtrycka. Eller tar ja mig själv på för stort allvar, på allvar. Har jag så påverkande tankar om mig själv, som då torde påverka så självfallet. Som så ofta; jag vet inte.
Jag skriver detta för att ventilera. Det är trotts all det jag har min blogg till, För att reda ut tankarna om tankarna och argumentationen. För mig själv.
Ni finns i mina tankar.
Grannmannen
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar