Är på jakt efter en partner. Så är även mina fina grannar, vi samtalar ofta om relationer och hur kärlek, skälvinsikt, osäkerhet och ideal etcetera påverkar relationer.
Jag fick en liten lampa som lös över mitt huvud vid dagens frukost med granntanten. Vi pratade om hur vi relaterar och anknyter till dater och partners. Det att vi tvenne söker efter trygga självsäkra individer gör att vi resonerar ur samma perspektiv fast från två helt olika håll, Det finns fler dimentioner i självsäkerhet. Självsäkerhet ligger i flera skikt och påverkas av idial utefter vilka referensramar man har, samt förväntningar på och från sin omgivning. Så självsäker kan vara att man som person har bockat av alla de saker man förväntar sig att man ska avklarat,man är klar, man kan ha rest, hon har skaffat lägenhet, han är i karriären, hon har trevliga middagar, han har hund, hon är vältränad, hon har koll på vad som är aktuellt i Whiskey, Han har stenkoll på mode, hon åker Longboard. Däri finnas självsäkerhet. Man/Kvinna känner sig klar. Är förnöjd. Men inte den självsäkerhet jag letar efter. Bara för att dessa attribut finns betyder inte det att det utesluter en självkänsla som jag söker efter och kan finns där. Attribut som för mig är ickeexistensiella och inte hör till jag och person utan ego. Oavsett vilka attribut du har så ser jag dem som russinen i kakan, inte är det helheten den hela kroppen i kakan. Russinen är inte självkänsla hos en människa, bara russin känns inte tryggt, för att kroppen är som den är, med de brister och de kvalitéer som denna har, det finner jag viktigast. En del helhet, mer eller mindre russin.
Åter till Syndromet, Stockholmsyndromet. Vilkens betydelse är; att i ett kidnappningsdrama så kan den kidnappade anknyta till förövaren och finna lojalitet med denna. Min tes är att Förövaren är Stockholm och dess inflyttade över landsortsmänniskan är offret. Är generaliserande ja, men det är ett sätt att se på saken.
Jag utvecklar. Jag har en upplevelse om att personer gärna runt trettio, är så in i benen självsäkra. Utan att värdera i bra eller dåligt nu. De lever i den förträffliga kontext som de har skapat. Häri ser de sig själva trygga, i sin grupp eller subgrupp, gärna värderande att här är det lite bättre än där. Men å andra sidan så är gräset grönare där med. Så med sin perseption ser de tvenna parterna vackrare lägenheter, kreddigare, snyggar och framgångsrikare individer vilket är autonomt. Vilket ger reaktioner att sträva ytterligare vidare efter den egna blänkande uppfattningen om framtiden. Sannolikt finns det en motsats i samma mängd samt en gråskala därimellan. Såklart. Men är människan i sin Stockholmskontext så trygg inne i sig själv, är hon ödmjuk inför att hon kanske inte är annat än skogsmänniska, eller har han gjort en inri resa kontra en yttre, gör man en inri resa genom att resa till exotiska platser, dansa till techno och släppa sina krav och ansvar och idka könsumgänge påverkad av droger på en strand i phuket... Finner han kärleken i att finna en svensk kvinna i Brasilien och hon är feminist. Finner han passion och hon kärlek. Finner hon honom och han henne. Finner han sig? Finns hon? Vart är man hemma?
Är vi kidnappade under vår upplevelse om vårt kontext. Hur mycket missar vi av oss själva under bördan att prestera och sälja in oss på en kärleksmarknad mot individuella individer som vi tror kan vara den rätta, åtminstone på pappret, eller på webben. För att denna rätta representerar alla de attribut som vi önskar oss, är det det vi söker. Eller är det faktiskt så att vi missar själva degen i bullen och bara kollar russinen i kakan. Det blir för mig ett slags både ha och äta kakan. Men samtidigt bara ett smul på ytan.
OAO
Inlägg
